-

I juli blev det droppen för mig. En vändpunkt. Jag berättade för min mamma om tjockkänslorna jag alltid har haft. Alltid - i alla fall ända sedan jag började komma i puberteten. Jag har aldrig riktigt klarat av att min kropp blivit större, kvinnligare. Jag ville få bröst, men det gick så fort från att jag inte hade några tills att jag hade c-kupa. Ett tag köpte jag nya BHs typ varje månad och varje gång fick jag köpa en ny storlek. Samma sak med mina höfter. Från inget till ändå lite - och det gick typ över en natt. Bristningarna som följde fick mig att känna mig ännu tjockare. Idag förstår jag att det bara var höfterna som kom, men då såg jag framför mig att jag gått upp 10 kilo.

Mina tjockkänslor går liksom inte att beskriva. Det är inte så att jag Känner mig fet, asså med dallrande mage och lår och grejor. Nej, det är liksom en känsla inuti magen. Jättesvårt att förklara men jättejobbigt. Och det har jag aldrig vågat prata om för att det är så tabubelagt och jag är ju smal-jag vet det - jag har till och med nästan alltid varit minst och mina ben har alltid synts. Så att då prata om hur tjcok man känner sig är inte så lägligt.

Hur stark tjockkänslan blev kartlade jag. Om jag inte åt en dag så mådde jag bra. Efter träning och ungefär en timme efter en måltid var tjockkänslorna värst. Ibland också när jag skulle sova. Detta gjorde också att om jag tränade själv så fick jag ångest efteråt. För jag var aldrig helt slut. Asså helthelthelt. Oavsett om jag hållit på att dö under springturen så kände jag när jag kom hem att jag kunde sprungit längre, snabbare. Det gjorde så att jag tillslut slutade träna och fick ångest över den sakens skull - och dessutom gick jag upp i fettprocent. Inte mycket, men tillräckligt. Och när jag alltid varit en fysiskt stark människa så märkte jag snabbt hur mycket svagare jag blev av att inte träna.

Sedan i Juli så brast det. Jag berättade för mamma och hon sa att vi från och med nu skulle powerwalka en gång varje dag tillsammans. Vi köpte rockringar och hopprep och gick ut och gick verkligen varje dag i en månad. Och när månaden var över så fortsatte vi. Eftersom mamma var med så tänkte jag inte på att jag tränade, utan mest var ute och gick. Ångesten försvann. Och eftersom jag gjorde träningen så frekvent och räknade powerwalken som träning under hela dagen utom när jag faktiskt tränade så minskade även tjockkänslorna. jag började tänka mer på träningen i sig istället för kroppen, tjockheten jag kände och så vidare. och jag började må bra eftersom jag blev starkare och magen blev mindre.

Och glädjen över att träna kom tillbaka. Jag började springa igen, sprang längre och fortare än jag någonsin gjort och klarade det. Självförtroendet att jag var stark kom tillbaka och jag kan nu springa ut på "bara en tre kilometersrunda" med hörlurar i öronen, backträna och springa baklänges, spruta och bara njuta av att äntligen fixa det igen. Jag springer också fram och tillbaka till stallet. 5 kilometer enkel tur. En otroligt häftig känsla. Och mina tjockkäsnlor har nästan försvunnit helt.

Idag har jag inte varit ute och inte igår heller. Men det spelar ingen roll för jag powerwalkade en mil i förrgår och imorgon blir det ridning och då powerwalkar jag eller springer dit/hem. Och jag längtar!

Magen idag. Och såhär ser den oftast ut fram till ungefär 5. (Jag har problem med ballongmage och ingen vet vad det är för fel. Jag försöker dock se till så att ballongen kommer så sent på dagen som möjligt genom att drick mycket, träna bra och äta lagom.)