-

Någonstans går det överstyr. Bägaren rinner över precis som tårarna.

Det jag aldrig trodde att jag skulle klara har jag nu framför mig. Men jag är stark. Jag måste vara det. 

Aldrig har jag gråtit över att ha förlorat en vän. Jag har aldrig kommit någon tillräckligt nära. Nu har jag det, Halva mig har jag förlorat och det känns. Nu förstår jag att högstadiedistansen mot andra bara var bra, Det är bra, för nu vet jag hur det ska vara. Det funkar helt enkelt inte att lämna för mycket till de man håller närmst. Lämna för mycket av sig själv, låta dem riva ner tegelsten efter teglesten av den stålvägg jag byggt upp runt mig genom åren. Man klarar sig inte då. Man ska va ensam. Man klarar sig bättre då. Med egna beslut och egna vägar.

Jag har aldrig känt en sån förakt till mig själv som nu. Jag har aldrig någonsin känt mig så äcklad av mig själv. Jag måste göra något åt dethär. Jag måste göra något åt mig själv. Jag måste vara stark. Vi går tillbaks till högstadieellinor, stenhård och distanserad. Jag måste för en gångs skull bli en bra människa.

Men nu äör det bara att gilla läget, vara stark och den ellinor andra är vana vid. Klara sig och ta tag i sig själv. Jag fixar detta.

e,