23:40:47
Here I am, this is me. There no where on this earth I would rather be.
*Acceptans, att så är inte längre fallet.
Jag vill bort. Längtar till september när jag äntligen får springa ut på en sandstrand och doppa fötterna i medelhavet och tänka att allt löser sig.
Jag är påväg bort från en plats som jag mer och mer vantrivs på. Jag älskar mitt land och jag älskar min stad och jag älskar min familj på alla sätt. Men vänner sviker, hugger i ryggen, försummar och förnekar. Drar på skulden på mig och jag är naiv och självkritisk nog att ta emot den med öppna armar. Och så mår jag dåligt.
Jag får inte längre vara glad över Falsterbo, så som jag taggat och fixat och försökt hela året. Jag har skaffat jobb åt mig och vänner, fixat husvagn och styrt och ställt för att det annars inte händer något. Sen nu börjar de vela, pallar jag vara där så som vi sagt? Jag kan väll bara komma nr det passar? Och visst kan man göra det, självklart. Men utnyttja mig inte när man plötsligt inser att det är jobbigt att pendla och mycket roligare på campingen.
Jag förstår inte folk som inte lyssnar. De hör och håller med, stryker kappan efter vinden men lyssnar inte. När de mm:at färdigt så skiter de i vilket och kör sitt eget rejs ändå. Förstår inte.
Jag vill bort från en plats som jag alltid älskat. Jag vill bort från vänner jag alltid hållt nära. Men sedan klandras man för saker man inte gjort, man försummas och nedvärderas. Och sedan drar jag mig undan för att jag inte vill. För att jag inte klarar mer. Där är jag nu. Jag vill bort från vänner som jag älskat och det är först nu som jag börjar acceptera det faktum. Bort via medelhavet till stilla havet. Bort.