-

Idag är det ponbyallsvenskan. Den roligaste tävlingen på året, på alla sätt, alla dagar i veckan. Men i år får jag inte vara med. Jag är för gammal.

Till och med året man fyller 18 får man tävla ponny. Och jag hade den bästa. Min nemo. Min älskling. Vi tävlade en del på våra 2 år och idag är det exakt just det. 2 år sedan vi tävlade vår första lokala. Unghäst och clear round. Vi kom däremot snabbt upp i vanlig klass och tog några rosetter. Rosetter som numera hänger på min väg. Som jag tittar på varje kväll och varje morgon. Jag saknar det.

Vi har en ceremoni för alla som slutar på ponny det året. Många gråter. Kommer sakna. Jag var mer åt sen sorten att jag var så glad för att ha fått tiden med nemo. Jag log, hjärtat värkte. Vår sista tävling var vår bästa och vi slutade på topp. Men nu börjar jag sakna. Jag saknar tävlingarna. Jag saknar min nemo som inte är min längre. Jag saknar att hoppa honom och att kämpa i dressyren.

Jag har inte velat rida honom sedan dess. Ser ingen poäng. Saknar honom bara mer. Men i tisdags red vi dressyr och jag fick min bebo. Jag kommer ihåg alla knappar, exakt hur jag ska göra de olika sakerna för att han ska arbeta och bjuda framåt. Han var så fin i tisdags.

Och nu har jag gjort 2 saker som jag lovade mig att inte göra. Ridit honom och börjat sakna.

Och med det hejar vi på klagshamns idag. Och nemo är såklart med i startfältet. Min fina kille. ❤